Alla letar vi efter den. Alla hoppas vi på att hitta den. Alla hoppas vi någon gång finna den stora kärleken. För den ska ju finnas någonstans där ute, eller?

När vi väl har den funderar vi: är det här allt eller finns det mer? Vi börjar bli osäkra och ifrågasätter oss själva och kärleken. När vi inte har den börjar man bli osäker och frågar sig själv, kommer jag någonsin att träffa någon som passar just mig? Eller så sitter man där och tänker; jag kommer säkert träffa någon en dag som det kommer slå gnistor om.

Jo visst, oddsen är ju inte omöjliga för att det verkligen ska hända. Men problemet är att jag tror att vi allt för många gånger sitter där och hoppas på att en vacker dag kommer någon dyka upp i våra liv och POFF så kommer vi vara jättekära och resten kommer att bara lösa sig. Mer och mer har jag börjat inse att kärlek ofta är inget som bara "händer". Kärlek är en PROCESS. Nyförälskelsen varar i några månader och sedan kommer utmaningen: att hålla ihop i vardagen och kämpa för att hålla kärleken vid liv. Det handlar om att kompromissa, det handlar om att inte ta varandra för givet. Det handlar om att ställa upp för varandra, göra kul saker ihop och att hela tiden tillsammans jobba för att det ska funka.
Personligen så har jag kommit fram till att kärleken är precis som tomten: en lögn, den finns inte. Okej, riktigt så är det ju inte..men nästan.

Kärlek & relationer/förhållanden är många gånger så oerhört komplicerat, krångligt, påfrestande...MEN ett nödvändigt ont. För när du väl har den, känns allt plötsligt så meningsfullt, man vill kämpa, vill få det att funka man är villig att offra sig, villig att blotta sitt hjärta och våga ta risken att bli sårad. Varför? Jo för när det kommer till kärleken så är man oftast villig att gå hur långt som helst.

Dock har jag fått erfara att det såklart alltid inte är på detta vis. Ibland fegar vi ur, backar för att vi är så oerhört rädda för att bli sårade. Vi tänker på oss själva. Är egostiska. Vi väljer det säkra före det osäkra. Spelar våra kort noga. Dock börjar jag nu fundera på att det kanske är de människor som struntar i stoltheten och lägger den åt sidan, de som vågar ta chansen att bli sårade, de som tänker; fuck it det värsta som kan hända är att jag blir sårad, men det är det värt! Det kanske är de människor som lever bäst, de som är de stora vinnarna. Självklart har ju allt sina för och nackdelar. Och som en mkt klok vän uttryckte det: "man lär så länge man lever". Och jag tror att då man bestämmer sig för att leva annorlunda än det man är van vid - att det är då vi verkligen lever.